 |
| Den praktfulla blänkaren visade sig vara en riktig "toskaflabb". |
Idag var vi återigen ute på gryningsäventyr i jakt på havets silver. Det var en lugn och härlig vårmorgon med en aning frost i luften. Vi vadade ut till stenrevlarna med goda förhoppningar i sinnet i takt med att sjöfåglarna vaknade till liv och påbörjade dagens flöjtande. Vi såg sporadiska vak på avstånd och spänningen skruvades upp ytterligare ett snäpp. Jag lyckades med kirurgisk precision lägga ett kast i närheten av en vakande fisk. Den tog flugan utan att tveka och visade sig vara en liten blank öring på ca 40 cm. Hasse som också var med idag kastade på en större fisk som gjort sig tillkänna med ett rejält plumsvak. Fisken tog hårt och distinkt men missades vid mothugget. Fisken var igång rejält och det ena vaket avlöste det andra. Dock höll sig merparten av fiskarna utanför kastavstånd och vi kunde bara stå och betrakta skådespelet. Efter en stund signalerade Sam för fast fisk och spöt neg djupt av tyngden. Äntligen! En större fisk hade tagit flugan och stretade emot bra i andra änden. Efter en kort och lite märklig fight visade sig fisken för första gången. Vi blev ganska långa i synen då det visade sig vara en torsk som bitit i dunkroken. Efter denna snöpliga episod dog vaken ut i takt med att solen steg i skyn och vi packade oss sakteliga hemåt. Öringen finns där och så snart vindarna vänder så ska det nog gå att lura någon innan säsongen är till ända. På återseende....
